Det Finns En Historia

Merete Mazzarella
Författare, professor vid Helsingfors Universitet

Det finns en historia - jag har stött på den hos den kanadensiske författaren Robertson Davies - om hur den romerska guden Merkurius en dag var ute och gick och på sin promenad stötte på två ormar som låg på marken och slogs - slogs, verkade det, på liv och död. För guden stod det genast klart att han måste ingripa och han tog sin stav och stötte myndigt med den i marken alldeles i närheten av de båda ormarna - med det resultatet att de genast slutade slåss och tvinnade sig upp för staven i stället. Där finns de fortfarande på Merkuriusstaven som är läkekonstens symbol, och om man frågar sig var de betyder kunde väl svaret vara humaniora och naturvetenskap. När man ser på dem ska man inte glömma att det funnits en antagonism mellan dem - och att de kanske fortfarande tittar en smula misstänksamt på varandra - men där på staven är balansen mellan dem fulländad: de förutsätter helt enkelt varandra. Så vill jag för egen del tänka mig medicinen: jag vill tänka mig att den består av humaniora och naturvetenskap i fulländad balans - och kanske samtidigt i fruktbar spänning.

En annan kanadensisk författare, Margaret Atwood vars senaste bok Oryx and Crake utgör en nattsvart dystopisk skildring av mänsklighetens undergång - förorsakad av naturvetenskapliga experiment - har i intervjuer upprepade gånger fått frågan om det är så att hon rent principiellt tycker illa om naturvetenskapen. Hon har varje gång eftertryckligen svarat nej och har försäkrat att hon tvärtom älskar naturvetenskapen, att hon vuxit upp i en familj av naturvetare och att ett typiskt julmiddagssamtal under hennes barndom handlade om maskars matsmältning. ”Dessutom”, har hon sagt, ”ställer naturvetenskapen och skönlitteraturen i grund och botten samma fråga. Båda ställer frågan: What i? – tänk om? Det är sätten att svara som är olika. Framförallt finns det den skillnaden att de naturvetenskapliga experimentens resultat ju ska gå att upprepa, medan de skönlitterära experimenten tvärtom ska vara unika.” Margaret Atwoods Oryx and Crake är ett unikt svar på frågan ”Tänk om genmanipulationen tillåts att skena iväg fullständigt?” Genom åren har jag frågat mig hur det kommer sig att det finns så många läkare som är författare. Säkert har det att göra med att läkare träffar många människor, är intresserade av människor men jag tänker mig att det också har att göra med att båda tvingas anlägga den kliniska blicken. I den finlandssvenska författaren Runar Schildts novell ”Häxskogen”

(1920) finns en berömd scen i vilken huvudpersonen, författaren Jacob Casimir, först deltar i de hopplösa försöken att återuppliva en liten pojke som drunknat och sedan noggrant iakttar föräldrarnas reaktioner:

”Han såg och han lyssnade. Och där undgick honom ingen ryckning i moderns ansiktsmuskler, ingen nyans i de hesa oartikulerade lätena när hon kastade sig framstupa över sin döda sons kropp.

Nu fadern. Jacob Casimir hörde hans bara fötter platscha mot bryggans plankor. Han stannade några steg från gruppen kring den döde. Å, du min stackars gosse, sade han. Det finska språkets mörka diftonger tjänade hans smärta.

En lätt frossa for genom Jacob Casimir. Han visste att han fångat dessa ord och detta tonfall för alltid, den hela, starka känslans djupaste brösttoner. Ja, detta var förvisso äkta. Så talar den heta smärtan. Dessa rörelser framkallar den i våra muskler. ” Liksom en läkare samlar författaren in ett material som han ska använda - men i författarens fall handlar det inte om att tjäna den enskilda patienten eller vetenskapen utan det handlar om att tjäna det egna skapandet. Jacob Casimir som inte saknar moralisk känslighet upplever det som ett dilemma: ”Han erfor den djupaste vämjelse”, heter det till slut.

Många människor är rädda för läkare men kanske författare i själva verket är farligare än läkare? Och kanske skrivande läkare är farligast av alla? Själv har jag i åtskilliga år ägnat mig åt att hålla kurser i skönlitteratur för medicinestuderande. Lärare vid medicinska fakulteter vill idag gärna tro att deras studenter blir mera empatiska av att läsa skönlitteratur och att de därmed blir bättre läkare. Själv är jag långt ifrån säker på att det fungerar så: jag tycker att jag bara behöver tänka på mina litteraturvetarkollegor som förvisso har läst mängder av skönlitteratur utan att för den skull bli särdeles empatiska. Och jag älskar den svenska författarinnan Selma Lagerlöfs uttalande i ett brev till en väninna efter att hon läst Dostojevskijs Brott och straff: ”Jag önskar att jag finge vara som Raskolnikov och fick mörda bara för att få veta hur det känns.” Visst är detta inlevelse – men inte är det empati. Lika litet som Jacob Casimirs inlevelse är empati. Kanske läkare i första hand behöver skönlitteraturen för att lära sig hur komplicerat begreppet inlevelse i själva verket är?